INGENTING DUGER

jag är mitt egna fängelse. det är därför jag är nöjd var jag än är. inget spelar någon roll. det är därför jag kan börja om överallt och kalla alla platser för hemma. jag är inlåst i mitt egna fängelse. svårare än så är inte förklaringen. men betydligt svårare är det att förstå. att hantera. ta hand om.

jag mår bättre nu. jag tror att jag mår bättre. ni tror att jag mår bättre. ni vill att jag ska må bättre och ni märker ingen skillnad och därför gör jag det. mår bättre. för er. allting jag gör är för någon annans skull. annars kanske jag skulle såra någon. och det vet ju vi alla att ingen gillar. ingenting vackert biter. det kommer och går lika snabbt. jag mår mindre nu. därför är det bättre. det har uppstått en hejd. men jag vet inte om det är något tacksamt.

allting handlar om anpassning. om man kunde skriva upp sånt i meritlistor hade jag haft en milslång lista. och jag vet inte hur jag ändrar på mig. för visst är det så. hur man än vrider och vänder på det. det är jag som måste ändras på. om jag inte vill leva resten av mitt liv såhär. det vill jag inte. jag vill kunna skriva igen. jag vill vara nöjd med min musik. jag vill vila i vetskapen om att allting kommer lösa sig. jag vill kunna jobba och tjäna pengar. jag vill en massa saker.

jag är mitt egna fängelse. och för er skull så mår jag bättre. även om jag inte själv vet om det än.

jag är glad över att jag skrev "too easy"-texten. varje gång jag är såhär stressad, ledsen och arg över att man aldrig får andas mellan gångerna, så lyssnar jag och kommer fram till att allt kommer nog lösa sig ändå. för att jag aldrig varit en sån som ger upp. att kunna peppa sig själv. det är sånt man lär sig.

felicia kommer hit och hälsar på mig idag. vi ska promenera i solen, handla lite och umgås. kanske några öl på bakgården. vi får se. men hur som helst så kommer det att bli en bra dag. det har jag bestämt att det ska bli. det måste det bli. någon gång måste det ta slut på alla hinder. är det inte så? jag har aldrig märkt av något slut, men jag håller modet uppe.

på måndag åker jag till stockholm, flyttar ut möblerna och lådorna ur lägenheten på tisdag, sen psykolog på onsdagen, träffa elin på torsdag och åka hem efter det. mina pengar finns inte och utgifterna läggs på hög. och än värre; vilken stress. har hållit på att bli sjuk i över två veckor nu men jag sliter med medicinering och behandling för att slippa. hela tiden är det något. precis hela hela tiden. inget håller.

nej, rakt på sak: just nu känner jag bara för att bryta med väldigt, väldigt många av mina "vänner". mest för energisparandets skull. jag har hört att det ska vara bra för både miljön och människan. nu tänker jag mest på mig själv.

idag flyttar jag till göteborg för obestämd tid. just nu så vet jag inte alls om jag ska skriva hur konstigt och svårt det känns, eller om jag ska berätta alla anledningar till att det kommer bli ofattbart fantastiskt där. så jag lämnar er med konstaterandet; jag flyttar till göteborg idag och jag känner tyvärr ingenting än så länge. men richard kommer och möter mig på stationen och hjälper mig med väskor. så det ska bli bra.

för tusende gången: hejdå.

sista studiodagen idag. nu är allt klart utom en kontrabas. min skiva har skapats. men inte mixats. det kommer. och jag är så utmattad. slut. även om det varit en rolig process så har det krävt all energi och all tid. vilket jag inte har mycket av.

en sak till som krävt all energi är alla minnen som örjan drog upp igår. "om vi går tillbaka till när du växte upp.. hur kände du då?" och vips så var jag tillbaks till lilla lilla charlotta som inget hellre ville än att få veta vad det var för fel på henne. jag drömde om älskade pappa och om hatade robertsfors. jag drömde om alla dom som gjorde sitt värsta. hur kunde det vara så förutbestämt att vad jag än gjorde så var inget nog? inget rätt. är det ens möjligt att vända på ett mynt och aldrig få klave? jag gjorde allt för alla er, alla dom, och jag vet att ingen vet om det här men för första gången så berättar jag. dom dödade halva mig och jag förstår fortfarande inte, även om så många dagar passerat sen dess.

och trots alla dom minuterna som räknats och inte räknats, som ändå existerat, så känns det likadant när jag tänker på det. som för tio år sedan. jag vill vara så arg och spotta på dom men jag kan inte hitta det inom mig. ingenstans bakom den sociala rädslan som stigit. det finns helt enkelt inte och det känns så hopplöst. faktiskt.

jag vill inte vara samma tioåriga tjej som då. som grät och dunkade huvudet i väggen i hopp om att förstå mer en dag. nu är en dag. och jag har inte hittat ett svar än. det är något fel på mig och tydligen kommer det alltid att vara det. men jag fortsätter att försöka göra saker rätt. både på mitt sätt och andras sätt.

och jag fortsätter hoppas att när jag står i busskuren och väntar, precis som er, så tittar ni inte på mig på grund av något annat än väntan. väntan på att jag ska förstå nåt om mig som ni redan vet. och tro mig, jag vill också veta.

ibland står man stilla. hur mycket bättre man än mår. så står man bara helt och hållet stilla. och det är så tråkigt. rastlöst.

idag har jag träffat malin och gabriela. och känt ett sånt band. som att jag får vara så fel som jag är. för att det är okej och hur dumt det än låter att säga så så är dom faktiskt likadana som mig. på vissa områden. ibland gör det ont och ibland är det tryggt. idag var det tryggt, vilket behövdes för min del för jag är inte trygg längre.

vadå längre.. har jag någonsin varit? jo. det har jag. jo. det vet jag. men jag känner det inte någonstans. det enda jag känner nu är att jag alltid skriver samma meningar om och om igen för att förklara samma sak som tusen gånger innan men utvecklas inte ens lite. inte ens lite. man springer inte längre än man orkar.

ikväll kommer krek till stockholm och för en gångs skull ska vi lyckas ses. och jag ska göra mitt bästa för att ta hand om my också. det är målet med kvällen. egentligen är jag trött, hypokondrisk och gråtig idag. men det får vänta. vilket jag är glad över. ibland måste man vänta och jag får aldrig göra det. det bara tränger sig på när som helst och var som helst. som i förrgårnatt. har aldrig skämts så mycket som då. och nu vet två personer om det. mina ögon tåras av det. jag vill inte. vill aldrig. men hur många gånger har ni inte hört det här. precis som jag skrev innan. jag tar mig aldrig längre än mitt egna ordförråd som tyvärr inte heller växer.

kör över mig med en pansarvagn eller vad som helst för jag vill aldrig känna såhär igen.

kliva upp några minuter i sju, försöka intala sig själv om att man faktiskt inte är död och samtidigt le åt solskenet utanför fönstret. det gick oväntat bra idag. jag har ont i dom rödsprängda ögonen och borstade tänderna utan att tänka på att jag hade tänkt dricka kaffe innan jag gav mig ut i vida världen. ska modella igen. glamourfotning i studion. kan bli kul. om jag vaknar lite bättre. lite mer.

jens lekman sjunger för mig under tiden. och jag regnar under solsken. det som är naturens sätt att säga att det är okej att vara lite dubbel. väldigt kluven. att det faktiskt är möjligt och att det händer. jag är så glad och så lycklig rent ut sagt, men igår grät jag och idag är klumpen kvar i halsen. det är svårt att hänga med sig själv. ibland. oftast.