INGENTING DUGER

jag har sjukt ont i kroppen. precis som att sova på sten.
men ikväll blir det spelning på therese och mickes bröllopsfest vilket kommer bli hur roligt som helst, varesig man har ont eller inte. dans med patric och dennis hela natten lång och dessutom stå på scen. efter kvällen blir det att åka hem, ta bort lösögonfransarna och glittret och försöka sova några timmar innan torsdag. har saker att göra och fördriva dagen med. på fredag blir det grönan för första gången i mitt liv och det kommer vara hur fint som helst. det vet jag. med bra folk och bra väder kan det inte gå fel.

det fanns planer på att jag skulle lägga ner den här bloggen. har fortfarande några av dom kvar. eftersom i stort sett ingen läser och ingen kommenterar nånting hur mycket jag än skriver eller hur lite jag så skriver. som att det inte biter. det är tråkigt. men jag har ändå så svårt att sluta skriva. lite för mig själv och lite för er. jag fortsätter liksom hoppas att det utvecklar nånting i mig eller tar mig framåt. kanske inte alls. det känns inte. men man måste ju se saker positivt till och från. få lite omväxling. jag har blivit bättre på det. och varje morgon jag vaknar så lyser någon slags sol även om den riktiga inte skulle göra det.

nu blir det en kopp till med snabbkaffe och ett rep igen inför kvällen. jag vill känna mer än såhär. som tur är vet jag att det kommer med tiden. när jag sitter på tvärbanan kan jag nästan lova mig själv att allting kommer att vända. nu kör vi.

jag förstår inte varför jag fortsätter gå dit när jag ändå bryter ihop efter varje gång och är lika besviken som förra gången. ibland är jag bra dum. och trött. och förkyld. och oj oj oj vad synd det är om mig nu med all stress och huvudvärk. gnisslar tänder om natten under mardrömmarna bara för att göra det hela liiite värre. oj oj oj stackars mig.

nej, egentligen inte alls. men jag är trött på att vara ledsen och jag är för ledsen för att kunna vara trött. det hela tar ut sin rätt när jag vaknar åtta på morgonen utan anledning och inte ser något som fångar mitt intresse. inget löv och inga blommor som nyss slagit ut. jag hatar våren för att man borde vara glad. jag är inte glad.

vad spelar det för roll med vackert väder och vackra vårkänslor om man ändå inte känner det? om man ändå gråter på bussen hem och ändå har känslan av att titta på sig själv från en annan människas synvinkel? om man fortfarande saknar mer än andas och känner mer än sover. inget är lätt. när man ändå inte kan dela det, hur ska man då få det att stanna kvar? vilka minnen är sanna om ingen annan bekräftar dom?

jag vill känna glädjen utan gråten i halsen, kunna sitta på bussen utan paniken stigandes i bröstkorgen. det har inte alltid varit såhär och det kommer inte heller att fortsätta för alltid. men det spelar ingen roll för tillfället för när jag inte kan hindra mig själv från att tappa greppet flera gånger per dag så spelar ingenting roll.

samtidigt som det ligger en sån ren och brutalt ärlig kärlek kvar. som måste dö. men fortfarande lever och alltid kommer att leva. jag vill veta hur ni gör. ni som klarar det. för jag vet inte vilken del av mig som ska ta över. jag kan inte känna det men om jag skymtar något i horizonten så springer jag så fort jag kan.

jag måste sluta tänka. kommer ingenstans. och dethär ettriga, trasiga tonårshjärtat vägrar sluta slå för hårt. man blir bara äldre. det borde gå över.

just nu vill jag helst blåsa skallen av mig själv. då skulle jag inte tycka att allt var så jobbigt längre. om jag hade mer att bära hade jag inte varit så svag. men nu är jag det. och dåligt lokalsinne har jag också för jag hittar inte tillbaks till något positivt som fanns för inte så hemskt längesen.
allt går bara neråt och jag är så trött.