INGENTING DUGER

aah.
it never stops,
it never stops,
I just can't make it stop cause I,
I envy you
I envy you so much it hurts.

jag blöder. mer bildligt talat än bokstavligt talat. och ont gör det också. när man ska slita bort död hud. låtsas som om inget är förändrat. jag föddes med skärsår. det gör väl alla. mer eller mindre. mina blödde redan från start och har inte slutat än. hur jag än försöker stoppa det. inget plåster i världen håller.

och nu vet jag varför jag inte ens vill åka. jag visste hela tiden att du skulle dit och något i mig totalvägrar att vara på samma plats som dig. ryser av bara tanken. något i mig totalvägrar alla blåmärken och allt blod som runnit för din skull. om jag ändå kunde ändra mig. spola tillbaks tiden och börja om. gå en annan väg än ditt håll. om jag ändå kunde ta tillbaks ord som var döda.

om du kunde ta tillbaks ord som var döda. då hade vi aldrig pratat över huvud taget. det vet jag så väl. du med. men du glömmer. inte jag. jag bara fastnar. som allt annat. och helt plötsligt har tid gått och så ska du veta vem jag är nu. så ska du veta sånt du hade vetat om vi fortsatt prata. ingen tillit någonstans. bara från min sida. jag som dog. jag fick så mycket tid över när du försvann. när all tillit föll till golvet med resten av halva mig. när dörren slog i lika hårt som mitt hjärta slog.

jag regnar. bara bildligt talat. det rasar som i åskväder. fast blixten har inte slagit ner. än. jag går bara runt och väntar på saker som aldrig sker. aldrig ändras. någon har satt mig i en cirkel som jag följer utan vidare eftertanke. precis som med det förflutna. kasta dig in. tänk inte efter. eller före. var bara efterklok och gråt. gråt för allt i världen. för krig och svält och för att du känner dig dum. mest av allt för att du känner dig dum. och lämnad. klicka på stopp efter det. och starta om bandet.

du kan gå nu. det finns ingenting att hämta här. åtminstone ingenting som är värt besväret.
hela jag är ett besvär.

tur att det regnat hela natten. har legat vaken och stirrat ut på något annat som faller. istället för mig. trots sömnlösheten och rödsprängda ögon så kunde jag inte hålla mig. från att gråta. ändå. bara för allt som är så ledset. som jag. den här rolösheten som sätter sig i halsen. och allt det andra som också sätter sig. i bröstet. i hjärnan. som ludd och damm överallt. kliar dessutom.

this is a state of mind that i can't hide

mina känslor är för breda för att rymmas i streck. i ord. inte ens i fet stil ryms dom. ryms jag. inget jag säger är starkt nog och jag kan inte ge mer än såhär. all irritation. all ilska. kanske all ledsenhet också. känner mig uttöjd och gjord till åtlöje inför en värld som aldrig kommer att förstå mig. aldrig kommer att förstå varför det bara regnar på natten när alla sover. blundar för allting runtomkring. så ligger jag ner. igen. både bokstavligt och bildligt talat. och stirrar för att inte missa något om det skulle komma ett hopp. en räddning framför mina ögon. så kommer det aldrig ändå.

det bara slutar regna när morgonsolen tränger sig på. sätter sig upp. försöker gå vidare. men får liksom återgå.

this is a state of mind that i can't hide

det är som att hela universum skäms för någon som mig. och jag tror att det stämmer. även om jag verkligen försöker så lyckas jag aldrig fastna på bild. lyckas aldrig ge mer än ett tudelat svar. ett halvhjärtat leende. något sorts hopkok av förfinade ord som kallas lögner. ibland ljuger jag inte ens. bara tystnad som ekar mellan väggar. kanske den som får en att sluta andas. tystnaden. därför det blir syretomt i rummet på natten. i regnet. för att man trängs med en oöverkomlig tystnad som bara bestämt sig för att vara. trängas. lite som regnet.

lite som tomheten i mig som stiger mig till halsen.

       jag vet inte längre om jag ska gömma mig för världen eller ställa mig på en topp och skrika på en plats där så många människor som möjligt samlas på samma gång. jag slits åt alla håll. undrar hur lång tid det ska ta innan jag går sönder.

och när jag går sönder, vad kommer att rasa ur mig? finns det ens något kvar innanför huden som kan rasa? kanske är allt redan så förstört, förbrukat, att det inte kommer hända något allt. ingen skillnad. det känns lite så. och på samma gång känns det som att jag aldrig varit såhär upp över öronen fylld av alla möjliga känslor. lite som en manodepresivitet. kanske lite väl mycket.

bara så tråkigt att jag inte kan ta det till mig. avstånd är min grej. har alltid varit mer eller mindre. och nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. så slarvigt av mig att tappa bort sånna stora delar av mig själv. jag borde tänkt mer. men det är ju alltid så lätt att vara efterklok har jag hört. tydligen.

ju mer jag skriver, desto mer avskyr jag mig själv. så jag kanske borde sluta nu när jag fortfarande är i det stadiet att jag ändå, på något sätt, står ut.