INGENTING DUGER

       jag vet inte längre om jag ska gömma mig för världen eller ställa mig på en topp och skrika på en plats där så många människor som möjligt samlas på samma gång. jag slits åt alla håll. undrar hur lång tid det ska ta innan jag går sönder.

och när jag går sönder, vad kommer att rasa ur mig? finns det ens något kvar innanför huden som kan rasa? kanske är allt redan så förstört, förbrukat, att det inte kommer hända något allt. ingen skillnad. det känns lite så. och på samma gång känns det som att jag aldrig varit såhär upp över öronen fylld av alla möjliga känslor. lite som en manodepresivitet. kanske lite väl mycket.

bara så tråkigt att jag inte kan ta det till mig. avstånd är min grej. har alltid varit mer eller mindre. och nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. så slarvigt av mig att tappa bort sånna stora delar av mig själv. jag borde tänkt mer. men det är ju alltid så lätt att vara efterklok har jag hört. tydligen.

ju mer jag skriver, desto mer avskyr jag mig själv. så jag kanske borde sluta nu när jag fortfarande är i det stadiet att jag ändå, på något sätt, står ut.