jag väntar på allt men ni väntade på mig.
this is so great, i have to share it with you.
jag ska hålla mig kort; jag har träffat så många människor den här helgen som jag ser upp till, som jag skrattar med, som jag har saknat i många månader, som jag tänkt på. några av dom bästa jag vet. och inte vetat förr. nu är jag inte alls konkret i mina uttalanden, men det struntar jag i. för jag är så nöjd över vilka människor jag känner och hänger med.
först göteborg med peter och sofia där vi mötte så många. till och med kristian fick jag se. richard och folket kom dit, rasmus, felicia, daniel var också där. bäst var faktiskt mathilda, att hon orkade ta sig dit och orkade köra runt trots lisebergskalabaliken över håkan var också helt fantastiskt.
jag vet inte själv om jag ens nu förstått att det var kalle jag kramade om igår förmiddag. kanske, kanske inte. det kommer väl. men trevligt var det, och på tiden! fem år senare sitter smålänningen och norrlänningen i västra götaland och pratar bilar innan vi tittar på en parad. vem kunde tro det. inte jag i alla fall.
sen nyköping efter sång med kristian. har inte sett pojkarna sen möjligtvis mars, och när jag väl är framme så märker jag hur mycket jag missat. jimmy skålar, mathias röker mer än mig under kvällen, ck och jag kör den klassiska stampdansen, jeppe försöker övertala mig om att inte spöa honom och linus och daniel säger att dom hellre dör än att dricka zoo-blandningen men gör det ändå utan vidare övertalning från min sida. joi saknades däremot.
det här är första gången jag har både stått i garderoben och hängt av folks ytterkläder, och samma kväll stått på scenen som artist. men det var en fin upplevelse. tillsammans med mina trettioåriga män som alltid får mig att må så bra att jag svävar. hur är det möjligt att vara så bra? jag önskar att jag var ni.
tack för allt. tack alla. inga sockerpiller behövs här. inte när jag, till och med utan sömnen, ler efter så många timmars resor. jag kommer ihåg varför jag sliter så intensivt för det här. nu vet jag.
först göteborg med peter och sofia där vi mötte så många. till och med kristian fick jag se. richard och folket kom dit, rasmus, felicia, daniel var också där. bäst var faktiskt mathilda, att hon orkade ta sig dit och orkade köra runt trots lisebergskalabaliken över håkan var också helt fantastiskt.
jag vet inte själv om jag ens nu förstått att det var kalle jag kramade om igår förmiddag. kanske, kanske inte. det kommer väl. men trevligt var det, och på tiden! fem år senare sitter smålänningen och norrlänningen i västra götaland och pratar bilar innan vi tittar på en parad. vem kunde tro det. inte jag i alla fall.
sen nyköping efter sång med kristian. har inte sett pojkarna sen möjligtvis mars, och när jag väl är framme så märker jag hur mycket jag missat. jimmy skålar, mathias röker mer än mig under kvällen, ck och jag kör den klassiska stampdansen, jeppe försöker övertala mig om att inte spöa honom och linus och daniel säger att dom hellre dör än att dricka zoo-blandningen men gör det ändå utan vidare övertalning från min sida. joi saknades däremot.
det här är första gången jag har både stått i garderoben och hängt av folks ytterkläder, och samma kväll stått på scenen som artist. men det var en fin upplevelse. tillsammans med mina trettioåriga män som alltid får mig att må så bra att jag svävar. hur är det möjligt att vara så bra? jag önskar att jag var ni.
tack för allt. tack alla. inga sockerpiller behövs här. inte när jag, till och med utan sömnen, ler efter så många timmars resor. jag kommer ihåg varför jag sliter så intensivt för det här. nu vet jag.
solen har gått i moln och stannat där i flera år nu.
varesig ni vill det eller inte så har jag förändrats. och varesig jag vill det eller inte så är jag fortfarande precis lika mycket jag som tidigare. det river i mig. är det så att hur långt jag än kommer, kommer jag aldrig ta mig loss från mig själv? kanske ligger det där i grunden hela tiden. såklart det gör. varför funderar jag över huvud taget på det här när det är så lätt? kanske vill jag bara så hemskt gärna ta mig längre ifrån mig själv än jag någonsin kommer att kunna göra.
hur som helst, sofia har flyttat ner nu. fantastiskt. vi har varit och äventyrat på ikea i botkyrka, vi har storhandlat i sollentuna, vi har ätit godis varje dag, vi har varit ute med peter, vi har hängt med anttila och vi har åkt tunnelbanor överallt i onödan. vi har hoppat av en buss mitt i natten för att jag mådde dåligt och vi har tagit en taxi hem istället. vi har lagat vegetarisk mat och vi har sett film. vi har sovit och vi har pratat i telefon minst 50% av tiden vi har hängt. vi har letat jobb och vi har stått ute i regn. vi har stått brevid en kille med pistol och fått se när poliserna dök upp ur ingenstans och grep honom.
sofia är så bra. och det är så fint att hon är här nu.
idag ska jag repa. innan det kommer malin hit. och jag ska hinna städa också. sen kommer nea till stan. inget av det jag ska göra är jobbigt eller tråkigt, snarare tvärtom. ändå väger allting så mycket mer än nödvändigt. när ska det gå över? och när ska mina extrakilon från kortisonet försvinna? jag har börjat träna också. så nu borde det gå snabbare.
dagens tips förövrigt:
film noir - lyssna på rockets
hur som helst, sofia har flyttat ner nu. fantastiskt. vi har varit och äventyrat på ikea i botkyrka, vi har storhandlat i sollentuna, vi har ätit godis varje dag, vi har varit ute med peter, vi har hängt med anttila och vi har åkt tunnelbanor överallt i onödan. vi har hoppat av en buss mitt i natten för att jag mådde dåligt och vi har tagit en taxi hem istället. vi har lagat vegetarisk mat och vi har sett film. vi har sovit och vi har pratat i telefon minst 50% av tiden vi har hängt. vi har letat jobb och vi har stått ute i regn. vi har stått brevid en kille med pistol och fått se när poliserna dök upp ur ingenstans och grep honom.
sofia är så bra. och det är så fint att hon är här nu.
idag ska jag repa. innan det kommer malin hit. och jag ska hinna städa också. sen kommer nea till stan. inget av det jag ska göra är jobbigt eller tråkigt, snarare tvärtom. ändå väger allting så mycket mer än nödvändigt. när ska det gå över? och när ska mina extrakilon från kortisonet försvinna? jag har börjat träna också. så nu borde det gå snabbare.
dagens tips förövrigt:
film noir - lyssna på rockets
det är ingenting jag bara säger.
vilken bra dag.
klev upp innan åtta för att kolla på erik och pojkarnas spelning på nyhetsmorgon, låg i sängen med datorn på magen och streamade ett tag medan frukosten hamnade i min mage. sen blev det dusch och fix innan lunch några timmar senare. lite spring och stress fick plats påväg till pendeln när jag skulle iväg till sundbyberg och psykologbesök. brände en timme i den stolen. sade sedan hejdå och satte mig på en buss mot odenplan. på bussen läste jag ett häfte jag hade fått med mig och skrattade så högt att det blev tyst och alla tittade snett på mig. då fnissade jag lite mer.
väl på odenplan ringer patric och säger att vi borde fika. jag säger ja och går till gallerian under tiden jag får vänta på honom. handlar skivfodral och hittar ett par svarta byxor (äntligen!) innan det bär av till slussen. patric låter mig lyssna lite på almedal vilket slutar i fin dans på götgatan. sen går vi till beyond retro och hittar glass-skjortan som var helt fantastisk och som jag fortfarande inte kan förstå att patric inte köpte! men hur som helst så hamnade vi på string efter det, och blev lite fint nostalgiska över att vi var tillbaks till där vi var för ganska precis ett år sedan.
vi åt och skrattade åt ingenting. så fint. sen begav vi oss till götgatsbackens fina affärer och letade jacka till mig och skjorta till patric. vi hittade inget av det. så vi hoppade på en tunnelbana mot hötorget för att fortsätta letandet. när vi hade skrattat ett tag så påpekar patric att jag har något mellan tänderna, "nej, mer åt höger.. nu är det på tanden! haha nu är det tillbaks på samma ställe.." vi var båda fast beslutna att få bort skräpet, vilket slutar med att vi glömmer bort var vi befinner oss och måste panikspringa av tuben för att hinna av när den stannat på hötorget, och jag skrattar så mycket att jag nästan ramlar på perrongen.
sen promenerar vi runt litegrann längst drottninggatan, snackar musikidéer och skriver fina låttexter. slutligen hamnar vi på åhléns och genomlever ett smärre äventyr på en hel massa olika våningar och avdelningar. jag handlar på kredit för första gången i mitt liv bara för att jag ville ha en massa skönhetsartiklar som slutade med några hundra kronors ekonomisk kris. men vadå, ibland får man!
kort sagt patric: tack tusen gånger om. det är inte ofta jag sitter på H&M's golv och sjunger "they call me hot, they call me sexy". men när det väl händer så är det väldigt roligt och väldigt upplyftande. speciellt när man har en likadan bredvid. och du! bra skjorta.
JO! en sak till: varför är det så gränslöst omöjligt att hitta en enda snygg jacka i hela stockholm?!
väl på odenplan ringer patric och säger att vi borde fika. jag säger ja och går till gallerian under tiden jag får vänta på honom. handlar skivfodral och hittar ett par svarta byxor (äntligen!) innan det bär av till slussen. patric låter mig lyssna lite på almedal vilket slutar i fin dans på götgatan. sen går vi till beyond retro och hittar glass-skjortan som var helt fantastisk och som jag fortfarande inte kan förstå att patric inte köpte! men hur som helst så hamnade vi på string efter det, och blev lite fint nostalgiska över att vi var tillbaks till där vi var för ganska precis ett år sedan.
vi åt och skrattade åt ingenting. så fint. sen begav vi oss till götgatsbackens fina affärer och letade jacka till mig och skjorta till patric. vi hittade inget av det. så vi hoppade på en tunnelbana mot hötorget för att fortsätta letandet. när vi hade skrattat ett tag så påpekar patric att jag har något mellan tänderna, "nej, mer åt höger.. nu är det på tanden! haha nu är det tillbaks på samma ställe.." vi var båda fast beslutna att få bort skräpet, vilket slutar med att vi glömmer bort var vi befinner oss och måste panikspringa av tuben för att hinna av när den stannat på hötorget, och jag skrattar så mycket att jag nästan ramlar på perrongen.
sen promenerar vi runt litegrann längst drottninggatan, snackar musikidéer och skriver fina låttexter. slutligen hamnar vi på åhléns och genomlever ett smärre äventyr på en hel massa olika våningar och avdelningar. jag handlar på kredit för första gången i mitt liv bara för att jag ville ha en massa skönhetsartiklar som slutade med några hundra kronors ekonomisk kris. men vadå, ibland får man!
kort sagt patric: tack tusen gånger om. det är inte ofta jag sitter på H&M's golv och sjunger "they call me hot, they call me sexy". men när det väl händer så är det väldigt roligt och väldigt upplyftande. speciellt när man har en likadan bredvid. och du! bra skjorta.
JO! en sak till: varför är det så gränslöst omöjligt att hitta en enda snygg jacka i hela stockholm?!