solen har gått i moln och stannat där i flera år nu.



varesig ni vill det eller inte så har jag förändrats. och varesig jag vill det eller inte så är jag fortfarande precis lika mycket jag som tidigare. det river i mig. är det så att hur långt jag än kommer, kommer jag aldrig ta mig loss från mig själv? kanske ligger det där i grunden hela tiden. såklart det gör. varför funderar jag över huvud taget på det här när det är så lätt? kanske vill jag bara så hemskt gärna ta mig längre ifrån mig själv än jag någonsin kommer att kunna göra.

hur som helst, sofia har flyttat ner nu. fantastiskt. vi har varit och äventyrat på ikea i botkyrka, vi har storhandlat i sollentuna, vi har ätit godis varje dag, vi har varit ute med peter, vi har hängt med anttila och vi har åkt tunnelbanor överallt i onödan. vi har hoppat av en buss mitt i natten för att jag mådde dåligt och vi har tagit en taxi hem istället. vi har lagat vegetarisk mat och vi har sett film. vi har sovit och vi har pratat i telefon minst 50% av tiden vi har hängt. vi har letat jobb och vi har stått ute i regn. vi har stått brevid en kille med pistol och fått se när poliserna dök upp ur ingenstans och grep honom.

sofia är så bra. och det är så fint att hon är här nu.

idag ska jag repa. innan det kommer malin hit. och jag ska hinna städa också. sen kommer nea till stan. inget av det jag ska göra är jobbigt eller tråkigt, snarare tvärtom. ändå väger allting så mycket mer än nödvändigt. när ska det gå över? och när ska mina extrakilon från kortisonet försvinna? jag har börjat träna också. så nu borde det gå snabbare.

dagens tips förövrigt:
film noir - lyssna på rockets

Kommentarer
Postat av: emeli

puss.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback