aldrig lättnad.
värsta veckan på.. jag vet inte hur länge. psykbryt inför patrik igår. en massa tårar och hulkanden. allt gör ondare direkt jag nämner det. efter tio år kan jag fortfarande inte förklara varför.
somnade fullständigt utmattad efter paniken, vaknade i sängen med sammetshunden under armen. och så klev jag upp till samma dag som igår. inget att göra och dåligt väder. samma ångest som är lika oförklarlig som då. besvikelse.
så därför slutar jag skriva här och sätter mig framför en film som går på tv. jag har inget bättre alternativ.
somnade fullständigt utmattad efter paniken, vaknade i sängen med sammetshunden under armen. och så klev jag upp till samma dag som igår. inget att göra och dåligt väder. samma ångest som är lika oförklarlig som då. besvikelse.
så därför slutar jag skriva här och sätter mig framför en film som går på tv. jag har inget bättre alternativ.
jag skyndar mig hem och lägger lite make up.
don't you, sometimes, wish that you were someone else.. better than this?
hur hamnade jag här? mitt i all gammal ångest och mitt i allt takstirrande precis som då. jag klarar ingenting själv. jag är så ledsen för er alla, att ni måste se allt det här. höra och uppleva allt det här, dagligen, men jag kan inte hjälpa det för det liksom väller ur mig. hur lite jag än vill.
allting gör ju precis sådär ont ändå. som det inte får göra. nätterna är ju fortfarande precis lika mörka var man än befinner sig. var midnattssolen än ligger kvar. samtidigt vill jag fånga samma fjäril precis lika mycket som jag ville förra hösten och jag lyckas lika lite.
jag ödslar bara tid. värdefull tid. och det enda jag vill är att någon bara ska ringa, fråga hur det är, och få mig att prata om allt som bränner små hål i huden. men det händer inte. inte idag. så jag gör korstecknet och lägger mig igen.
allting gör ju precis sådär ont ändå. som det inte får göra. nätterna är ju fortfarande precis lika mörka var man än befinner sig. var midnattssolen än ligger kvar. samtidigt vill jag fånga samma fjäril precis lika mycket som jag ville förra hösten och jag lyckas lika lite.
jag ödslar bara tid. värdefull tid. och det enda jag vill är att någon bara ska ringa, fråga hur det är, och få mig att prata om allt som bränner små hål i huden. men det händer inte. inte idag. så jag gör korstecknet och lägger mig igen.