INGENTING DUGER

det handlar om hur fel det känns att ju mer jag tänker på det,
desto mer inser jag hur lite jag har betytt för så många av er.
och jag måste erkänna att det inte känns särskilt bra alls.

faktum är, att det är nog det som sitter djupast i mig just nu.

för det andra: jag älskar elliz.

vaknade av att hon ringde och ville att jag skulle ta mig i kragen så att vi kunde ses idag. sen klev jag upp, var sur hela morgonen (läs; mellan kl 12 - 14), mailade några kids, åt frukost och duschade för första gången på alltför många långa timmar, misslyckades med sminket, klippte luggen, fällde upp ett paraply och stampade ut i hällregnet.

nu har jag spenderat några timmar med min andra hälft. helt sjukt att vi inte hörts eller setts på så lång tid som faktiskt hunnit gå mellan gångerna. så det var välbehövligt. vi med våra samtal.. med våra liv! vi lär oss nog någon dag. vi är nog  på god väg redan nu. även om vi förmodligen alltid kommer sitta och prata minnen som handlar om människor som halvt förstört oss, halvt gjort oss starkare, hur fel det än varit.

hur som helst. idag hatar jag alla som är på way out west eller frizon. ja, rätt åt er. jag skulle varit där om det inte vore för min trevliga kropp som alltid bestämmer sig för att lägga av när det som minst passar. fast.. iof. när passar det? hur som helst. jag vill också se håkan, sigur rós, caesars, iron and wine, lykke li & josé gonzalés. gnäll gnäll, bla bla...

egentligen gnäller jag bara för att slippa tänka på allt som faktiskt är fel, på riktigt. som inte går över. dålig dag. jag vill ha allt och alla. utan vidare anledning. jag bara vill. för att jag inte kan. precis som jag inte kan sluta tänka på alla jag inte har. varför kommer man bara ihåg det som gjort ondast? marcus, jag har inga ord som kan förklara vilket beroende du lagt i mig som fortfarande inte försvunnit. efter oräknerliga dagar. det finns fortfarande sånt jag inte nämnt, även om det känns som att ditt namn dyker upp i varje situation.

                     "finns det något som hänt som du inte berättat för någon?"

hur långt kan man driva sig själv utan att gå under? allt går sönder någon gång, bara att vänta. tacka och ta emot. man kan bara hoppas att det inte blir dominoeffekten när det väl rasar. för ovanlighetens skull. för det började när jag insåg hur svårt det var att klättra över berget av skam. och ånger. men jag låter det ligga ett tag till. man är van vid att krascha. det gör inget längre.