svåra djupa andetag och oro.
alla som läser det här vet det redan. men jag är sjuk. och om jag kunde beskriva hur ont jag har så hade det stått någonstans här. flög upp till umeå i onsdagskväll och har redan avverkat både tårar och panik. över ingenting särskilt. bara över hur mycket som vänds upp och ner när psyket går i bitar. man måste stå ut. dom tror att det beror på stress eller dåligt mående. om det säger jag bara en sak: har dom rätt så blir jag rädd för mig själv.
hur långt kan man driva sig själv utan att gå under? allt går sönder någon gång, bara att vänta. tacka och ta emot. man kan bara hoppas att det inte blir dominoeffekten när det väl rasar. för ovanlighetens skull. för det började när jag insåg hur svårt det var att klättra över berget av skam. och ånger. men jag låter det ligga ett tag till. man är van vid att krascha. det gör inget längre.
had I been older, had I known what he meant,
I would not have been quiet
I would’ve ripped his heart out the chest
and shoved it down his throat again
but I sat still and I held your hand
jag vill gå i bitar. slå sönder mig utifrån och in. få hjärtat att sluta slå så att man slipper pulserande blod i ådrorna. håll. släpp aldrig.
Kommentarer
Trackback