det där är inget du ska bry dig om.
om någon vet hur man hittar sig själv så snälla berätta. just nu snurrar bara en fråga i huvudet. runt runt. jag hittar inget svar som kan snurra tillsammans. uppstår bara fler frågetecken. när ska jag veta vad jag själv vill och var jag vill stå? när?
det är ju bara ett problem att allting känns.
jag borde börja twittra, så mycket enklare än sånthär.
det är väl en vanesak att vara speciell.
var hos min handläggare idag, satt för första gången med tårar i ögonen och hittade så gamla minnen som jag inte längre tänker på men som förändrat och format mig så mycket. jag hatar dom. men min handläggare är bra, hon försökte förstå och jag tror att hon lyckades till stor del. hon säger alltid "men det är väl inte så konstigt att du känner så?" och jag börjar förstå att hon och många andra har rätt i det. det är inte så konstigt att jag är konstig.
det finns massor att göra idag. jag väntar på patrik innan jag börjar packa, annars kommer det utbryta panik i mitt lilla hjärta när jag inser hur svårt jag har att hålla reda på allting. som alltid. har inte sovit mycket inatt heller, gör väl ingenting bättre. låg vaken och tänkte på kortsonet jag nu avverkat en liten del av. jag tänkte på annat också, jag var ledsen. sen drömde jag mardrömmar.
det är en så obeskrivlig tomhet som fortfarande ligger och halvt river. det blir så svårt att skriva nånting då. det får räcka såhär. inatt ses vi igen stockholm.
ibland kommer jag ihåg att glömma.
ingenting rör mig. inget berör mig. inte direkt så att det stör mig heller, men till och från så vill jag att det ska göra det. för då vet man att man lever. man ska inte leva såhär.
jag vill att orden ska ramla ut som dom gjorde förr. bara vräka ut och kräva sin plats som då. det här är bara en underlig tystnad som är långt ifrån önskad. hela jag är en underlig tystnad just nu, och jag vill lära mig att ta över igen. visa vem som bestämmer. men jag antar att det aldrig varit jag. aldrig på riktigt. bara i min önskevärld.
jag har blivit en robot.
jag är ett praktexemplar.
fem dagar kvar till stockholmsresan. ska bli så fint. mysa med my, hälsa på björn och jimmy i nya kollektivet, kolla på patric och stinas nya lägenhet, repa, dricka chai för första gången på ett halvår, kolla malins nya boende, gå till simons jobb, promenera på söder, gå på peters spelning, gå ut med ck, sitta på rebeccas balkong, krama alla dom jag inte kramat på ett halvår. dricka kaffe förhoppningsvis. göra allt jag velat göra med alla dom jag velat träffa.
idag var första dagen på jag kommer inte ihåg hur länge, som jag var ute. spatserade på stan i höstkylan som jag alltid älskat. med en hand i ena handen och en latte i andra. kan inte bli bättre än så. köpte en myströja på monki, en ögonskugga på make up store och dust it på någon salong. så värt det. gick i ett par av dom nya skorna. kände att jag levde.
i övrigt så var det längesen jag känt mycket över huvud taget. har varit så överöst av sjukhussamtal, ont i kroppen, ledsenhet och sömnproblem att jag glömt bort mig själv. men det finns ljusa stunder också. dom börjar glimta till. molnen börjar spricka upp. och det är på tiden. jag gör kraftansträngingar. lucky me. jag har så svårt för att se till det positiva. har alltid varit så. förlåt för det. men jag försöker ändra mig.