det är väl en vanesak att vara speciell.
var hos min handläggare idag, satt för första gången med tårar i ögonen och hittade så gamla minnen som jag inte längre tänker på men som förändrat och format mig så mycket. jag hatar dom. men min handläggare är bra, hon försökte förstå och jag tror att hon lyckades till stor del. hon säger alltid "men det är väl inte så konstigt att du känner så?" och jag börjar förstå att hon och många andra har rätt i det. det är inte så konstigt att jag är konstig.
det finns massor att göra idag. jag väntar på patrik innan jag börjar packa, annars kommer det utbryta panik i mitt lilla hjärta när jag inser hur svårt jag har att hålla reda på allting. som alltid. har inte sovit mycket inatt heller, gör väl ingenting bättre. låg vaken och tänkte på kortsonet jag nu avverkat en liten del av. jag tänkte på annat också, jag var ledsen. sen drömde jag mardrömmar.
det är en så obeskrivlig tomhet som fortfarande ligger och halvt river. det blir så svårt att skriva nånting då. det får räcka såhär. inatt ses vi igen stockholm.