INGENTING DUGER

       so far, so ninja på trästockfestivalen. här var vi.
snart kommer ett inlägg om hela helgen, men det är för stort för att ge sig på nu. det kommer, det kommer. hang in there. dessutom åker jag förmodligen till piteå i veckan, med en mellanlandning i skellefteå. det vore kul att vara mindre avtrubbad. och förövrigt så är daniel och resten av killarna så saknade. simon också. då vet ni.

     vilan. är inte den det viktigaste en människa äger? kan det inte vara så att få vila är dom viktigaste verben i en människas liv? jag vet i alla fall hur viktigt det är för mig och därför ska jag spendera den här dagen med att vila. på måndag avslutar jag mitt arbete också. utbrändheten kan slänga sig i väggen. jag ligger kvar.

idag ska jag fika med min gamla sånglärarinna. imorgon måste jag köpa kläder att ha på brölloppet. jag är så fullbokad att jag svimmar snart. det ska bli skönt att gå ut med elliz och agnes imorgonkväll. victor kommer hem också. åh vad han ska bli kramad av mig. jag är så nära att bara luta mig på någon snart.

och ola. tro det eller ej men jag är så ledsen över vad vi är. all sand runt omkring. jag förstår inte.

     dagens citat:
you say you left to find reasons not to stay
you say you lost yourself somewhere on the way
you say living is easier when i'm around
and you say you need my help to get off the ground

but i'm afraid we're searching for things we'll never find
cause your problems are just like mine, they're hard to define


och till dig robert; jag saknar dig läskigt mycket. jag vill (bokstavligt talat) hänga i din lägenhet och göra ingenting särskilt. spela lite gitarr och sjunga godnattsånger. så många gånger som du varit där för mig och jag för dig, när vi behövt det mer än någonsin. och alla nätter ingenting hjälpte så kunde man ändå ringa dig bara för att man behövde höra att någon fanns där. levde med en. levde på samma läskiga jord. i samma läskiga värld som en själv. räddaren i nöden säger jag. utan att underdriva. när jag flyttar så måste vi ses. så enkelt är det. för jag saknar dig galet mycket stjärnan.

        jag vill att du ska få höra att jag förlåter dig på något sätt för allt du gjort och aldrig gjorde. inte för att jag förstår själv hur det ska gå till men jag vill för någons skull att du får höra det. men bara genom telefon för det är det längsta jag kan sträcka mig när det gäller samtal mellan oss.

bara så synd att varje gång jag tänker att jag ska slå ditt nummer så får jag ont i magen. igen. jag blir tårögd igen och om det blir så, kan jag förlåta dig då? är du förlåten då? om det fortfarande ligger kvar tårar att gråta och minnen att sluta förtränga? kan jag förlåta när jag någonstans inte bryr mig om hur du mår över huvud taget. när jag ignorerat dig bara för att låta dig må dåligt på egen hand.

jag kan inte ljuga. och om du svarar vad ska jag säga? det finns ingenting att förklara och även om det fanns något så skulle jag inte kunna. jag kan bara be till gud om att mina knän ska sluta vika sig när jag hör din röst. att jag ska sluta tappa hakan i golvet och stå mållös med en lur i ena handen. men jag vet inte hur det ska kunna gå. hur jag ska fortsätta leva när jag vet att du inte kommer känna som jag kände alla gånger jag glömde bort att andas för att jag fokuserade på att vara tyst.

du känns fortfarande. som en gaffel genom bröstkorgen. jag ville att du skulle känna likadant. och jag vill fortfarande förstå varför allt det här inträffade. vems fel det var. mest av allt kanske jag måste förlåta mig själv för alla felsteg jag tog när jag var med dig. för alla gånger golvet knakade när det helt enkelt inte fick göra det. det finns ingenting kvar att hämta i mig efter dig, har du förstått det? eller tror du fortfarande på dina lögner?

jag vet inte ens om du kommer ihåg mig. om ditt hjärta kommer slå dubbla slag när du hör mig. men jag kanske förlåter dig ändå. släpper dig och låter dig gå fri. även om det är tyngre för mig än för dig. jag kanske förlåter dig ändå. jag kanske förlåter dig ändå.

     det är ett så tungt hjärta jag bär runt på. fullt av saker att kasta på någon annan någon annanstans. kanske om det vore tomt hade det lyft. men inte nu. för många stenar för att kunna andas. som bradley skulle sagt det: there's a heart of such distress that i carry in this chest.

det svider och det kliar i halsen. jag är mer sjuk än vanligt och min röda palestinasjal är snart överanvänd. om jag inte vore så fasligt rädd att kvävas av den i sömnen hade den varit på dygnet runt. när jag skriver det gör så ont så vet jag inte vilken sjuka jag menar. funderar på om jag börjar bli utbränd ännu en gång eller om det bara är mitt huvud som trilskas. jag behöver en paus från allting. sen när fick man panikångest av två dagars jobb? jag är inte redo för livet. förmodligen är inte livet redo för mig heller men det bryr sig ingen om. tror jag.

massor av spelningar dyker upp. kanske en hemsida till mig också. vi får se hur det blir. jag ringer runt, mailar, fixar och donar för fler band än mig själv. vet inte ens varför. jag har ingen ork. såg blindside live i helgen och fick veta att dom under dom senaste tre - fyra åren har levt på musiken. jag har alltid sagt att jag inte vill göra det. att det bara ska ligga brevid. men jag har idag kommit fram till att jag visst vill leva på musik. allt annat får jag ju panik av. någon gång kanske jag blir friskare och orkar bete mig som en "vanlig" människa, då kanske jag ångrar mig. men det vore kanske en grej att leva på musik. frågan är bara hur jag ska betala mat och husrum på några spelningar.. det kommer det kommer. kanske. inte alls.

körkortsteoritest. här kommer jag. jag vill sova, ok?
np: the postal service

    sjukanmälan. i'm back in the game. jag har gjort det här så många gånger förut att jag inte förstår människor som nästan aldrig stannar hemma helt olovligt. bara sådär. bara som jag gör så ofta. undrar hur länge jag kommer hänga kvar i den här sköra tråden som en anställning hänger på. kanske en månad. om jag har tur. jag är inte ens lite stolt över mig själv.