ibland kommer jag ihåg att glömma.
ingenting rör mig. inget berör mig. inte direkt så att det stör mig heller, men till och från så vill jag att det ska göra det. för då vet man att man lever. man ska inte leva såhär.
jag vill att orden ska ramla ut som dom gjorde förr. bara vräka ut och kräva sin plats som då. det här är bara en underlig tystnad som är långt ifrån önskad. hela jag är en underlig tystnad just nu, och jag vill lära mig att ta över igen. visa vem som bestämmer. men jag antar att det aldrig varit jag. aldrig på riktigt. bara i min önskevärld.
jag har blivit en robot.
Kommentarer
Trackback