INGENTING DUGER

jag ska hålla mig kort; jag har träffat så många människor den här helgen som jag ser upp till, som jag skrattar med, som jag har saknat i många månader, som jag tänkt på. några av dom bästa jag vet. och inte vetat förr. nu är jag inte alls konkret i mina uttalanden, men det struntar jag i. för jag är så nöjd över vilka människor jag känner och hänger med.

först göteborg med peter och sofia där vi mötte så många. till och med kristian fick jag se. richard och folket kom dit, rasmus, felicia, daniel var också där. bäst var faktiskt mathilda, att hon orkade ta sig dit och orkade köra runt trots lisebergskalabaliken över håkan var också helt fantastiskt.

jag vet inte själv om jag ens nu förstått att det var kalle jag kramade om igår förmiddag. kanske, kanske inte. det kommer väl. men trevligt var det, och på tiden! fem år senare sitter smålänningen och norrlänningen i västra götaland och pratar bilar innan vi tittar på en parad. vem kunde tro det. inte jag i alla fall.

sen nyköping efter sång med kristian. har inte sett pojkarna sen möjligtvis mars, och  när jag väl är framme så märker jag hur mycket jag missat. jimmy skålar, mathias röker mer än mig under kvällen, ck och jag kör den klassiska stampdansen, jeppe försöker övertala mig om att inte spöa honom och linus och daniel säger att dom hellre dör än att dricka zoo-blandningen men gör det ändå utan vidare övertalning från min sida. joi saknades däremot.

det här är första gången jag har både stått i garderoben och hängt av folks ytterkläder, och samma kväll stått på scenen som artist. men det var en fin upplevelse. tillsammans med mina trettioåriga män som alltid får mig att må så bra att jag svävar. hur är det möjligt att vara så bra? jag önskar att jag var ni.

tack för allt. tack alla. inga sockerpiller behövs här. inte när jag, till och med utan sömnen, ler efter så många timmars resor. jag kommer ihåg varför jag sliter så intensivt för det här. nu vet jag.