INGENTING DUGER

första juni och jag har panik. nu börjar sommaren när alla bilder man publicerar ska vara glada och somriga, man ska ta kort på allt för att minnas så många glada stunder. umgås med alla. var på alla festivaler. visa upp det för alla sedan. glöm inte bort att vara glad!

tänk om jag inte hamnar där?

jag kommer jobba i sommar, vet inte hur mycket eller lite tid jag har över till nånting alls. jag vet ju att jag måste spela på trästock och jag måste till arvika och frizon. bara problem. när ska jag hinna läsa körkortsteori och kommer jag att komma ihåg det i augusti när det gäller? kommer jag sakna pappa mer när sommaren knackar på dörren eller kommer bli lättare ändå? man ska ju komma över saker, ta dagen som den kommer, ta emot den hjälp man får.

tänk om jag inte hamnar där?

första juni och jag har så svårt att se rakt in i solen utan att nysa. jag är så otroligt rädd för sommaren. inget hopp alls. inte för att jag betvivlar att jag kommer ha roligt, det vet jag. men den genomgående känslan. plus minus noll. kanske alla har planer och är lediga och känner att pressen släpper, man får göra som man vill nu. student för vissa, vilket jag förövrigt aldrig kommer få uppleva. hela den här lättnaden som ska ligga över ordet sommar. sena nätter. gå barfota. skratta. träffa människor. festa. dansa. cykla och skjutsa folk på styret!

tänk om jag inte hamnar där?
tänk om jag helt enkelt inte hamnar där.