INGENTING DUGER

tur att det regnat hela natten. har legat vaken och stirrat ut på något annat som faller. istället för mig. trots sömnlösheten och rödsprängda ögon så kunde jag inte hålla mig. från att gråta. ändå. bara för allt som är så ledset. som jag. den här rolösheten som sätter sig i halsen. och allt det andra som också sätter sig. i bröstet. i hjärnan. som ludd och damm överallt. kliar dessutom.

this is a state of mind that i can't hide

mina känslor är för breda för att rymmas i streck. i ord. inte ens i fet stil ryms dom. ryms jag. inget jag säger är starkt nog och jag kan inte ge mer än såhär. all irritation. all ilska. kanske all ledsenhet också. känner mig uttöjd och gjord till åtlöje inför en värld som aldrig kommer att förstå mig. aldrig kommer att förstå varför det bara regnar på natten när alla sover. blundar för allting runtomkring. så ligger jag ner. igen. både bokstavligt och bildligt talat. och stirrar för att inte missa något om det skulle komma ett hopp. en räddning framför mina ögon. så kommer det aldrig ändå.

det bara slutar regna när morgonsolen tränger sig på. sätter sig upp. försöker gå vidare. men får liksom återgå.

this is a state of mind that i can't hide

det är som att hela universum skäms för någon som mig. och jag tror att det stämmer. även om jag verkligen försöker så lyckas jag aldrig fastna på bild. lyckas aldrig ge mer än ett tudelat svar. ett halvhjärtat leende. något sorts hopkok av förfinade ord som kallas lögner. ibland ljuger jag inte ens. bara tystnad som ekar mellan väggar. kanske den som får en att sluta andas. tystnaden. därför det blir syretomt i rummet på natten. i regnet. för att man trängs med en oöverkomlig tystnad som bara bestämt sig för att vara. trängas. lite som regnet.

lite som tomheten i mig som stiger mig till halsen.