det är så onödigt när man inte kan dela det med någon.
i am dead from the waist up, all of this sickens me. i feel this heavy pressure pounding through my chest.
vad spelar det för roll med vackert väder och vackra vårkänslor om man ändå inte känner det? om man ändå gråter på bussen hem och ändå har känslan av att titta på sig själv från en annan människas synvinkel? om man fortfarande saknar mer än andas och känner mer än sover. inget är lätt. när man ändå inte kan dela det, hur ska man då få det att stanna kvar? vilka minnen är sanna om ingen annan bekräftar dom?
jag vill känna glädjen utan gråten i halsen, kunna sitta på bussen utan paniken stigandes i bröstkorgen. det har inte alltid varit såhär och det kommer inte heller att fortsätta för alltid. men det spelar ingen roll för tillfället för när jag inte kan hindra mig själv från att tappa greppet flera gånger per dag så spelar ingenting roll.
samtidigt som det ligger en sån ren och brutalt ärlig kärlek kvar. som måste dö. men fortfarande lever och alltid kommer att leva. jag vill veta hur ni gör. ni som klarar det. för jag vet inte vilken del av mig som ska ta över. jag kan inte känna det men om jag skymtar något i horizonten så springer jag så fort jag kan.
jag måste sluta tänka. kommer ingenstans. och dethär ettriga, trasiga tonårshjärtat vägrar sluta slå för hårt. man blir bara äldre. det borde gå över.
jag vill känna glädjen utan gråten i halsen, kunna sitta på bussen utan paniken stigandes i bröstkorgen. det har inte alltid varit såhär och det kommer inte heller att fortsätta för alltid. men det spelar ingen roll för tillfället för när jag inte kan hindra mig själv från att tappa greppet flera gånger per dag så spelar ingenting roll.
samtidigt som det ligger en sån ren och brutalt ärlig kärlek kvar. som måste dö. men fortfarande lever och alltid kommer att leva. jag vill veta hur ni gör. ni som klarar det. för jag vet inte vilken del av mig som ska ta över. jag kan inte känna det men om jag skymtar något i horizonten så springer jag så fort jag kan.
jag måste sluta tänka. kommer ingenstans. och dethär ettriga, trasiga tonårshjärtat vägrar sluta slå för hårt. man blir bara äldre. det borde gå över.
Kommentarer
Trackback