INGENTING DUGER

ibland står man stilla. hur mycket bättre man än mår. så står man bara helt och hållet stilla. och det är så tråkigt. rastlöst.

idag har jag träffat malin och gabriela. och känt ett sånt band. som att jag får vara så fel som jag är. för att det är okej och hur dumt det än låter att säga så så är dom faktiskt likadana som mig. på vissa områden. ibland gör det ont och ibland är det tryggt. idag var det tryggt, vilket behövdes för min del för jag är inte trygg längre.

vadå längre.. har jag någonsin varit? jo. det har jag. jo. det vet jag. men jag känner det inte någonstans. det enda jag känner nu är att jag alltid skriver samma meningar om och om igen för att förklara samma sak som tusen gånger innan men utvecklas inte ens lite. inte ens lite. man springer inte längre än man orkar.

ikväll kommer krek till stockholm och för en gångs skull ska vi lyckas ses. och jag ska göra mitt bästa för att ta hand om my också. det är målet med kvällen. egentligen är jag trött, hypokondrisk och gråtig idag. men det får vänta. vilket jag är glad över. ibland måste man vänta och jag får aldrig göra det. det bara tränger sig på när som helst och var som helst. som i förrgårnatt. har aldrig skämts så mycket som då. och nu vet två personer om det. mina ögon tåras av det. jag vill inte. vill aldrig. men hur många gånger har ni inte hört det här. precis som jag skrev innan. jag tar mig aldrig längre än mitt egna ordförråd som tyvärr inte heller växer.

kör över mig med en pansarvagn eller vad som helst för jag vill aldrig känna såhär igen.