ta mig inte tillbaks till platsen där allt började.
sista studiodagen idag. nu är allt klart utom en kontrabas. min skiva har skapats. men inte mixats. det kommer. och jag är så utmattad. slut. även om det varit en rolig process så har det krävt all energi och all tid. vilket jag inte har mycket av.
en sak till som krävt all energi är alla minnen som örjan drog upp igår. "om vi går tillbaka till när du växte upp.. hur kände du då?" och vips så var jag tillbaks till lilla lilla charlotta som inget hellre ville än att få veta vad det var för fel på henne. jag drömde om älskade pappa och om hatade robertsfors. jag drömde om alla dom som gjorde sitt värsta. hur kunde det vara så förutbestämt att vad jag än gjorde så var inget nog? inget rätt. är det ens möjligt att vända på ett mynt och aldrig få klave? jag gjorde allt för alla er, alla dom, och jag vet att ingen vet om det här men för första gången så berättar jag. dom dödade halva mig och jag förstår fortfarande inte, även om så många dagar passerat sen dess.
och trots alla dom minuterna som räknats och inte räknats, som ändå existerat, så känns det likadant när jag tänker på det. som för tio år sedan. jag vill vara så arg och spotta på dom men jag kan inte hitta det inom mig. ingenstans bakom den sociala rädslan som stigit. det finns helt enkelt inte och det känns så hopplöst. faktiskt.
jag vill inte vara samma tioåriga tjej som då. som grät och dunkade huvudet i väggen i hopp om att förstå mer en dag. nu är en dag. och jag har inte hittat ett svar än. det är något fel på mig och tydligen kommer det alltid att vara det. men jag fortsätter att försöka göra saker rätt. både på mitt sätt och andras sätt.
och jag fortsätter hoppas att när jag står i busskuren och väntar, precis som er, så tittar ni inte på mig på grund av något annat än väntan. väntan på att jag ska förstå nåt om mig som ni redan vet. och tro mig, jag vill också veta.
en sak till som krävt all energi är alla minnen som örjan drog upp igår. "om vi går tillbaka till när du växte upp.. hur kände du då?" och vips så var jag tillbaks till lilla lilla charlotta som inget hellre ville än att få veta vad det var för fel på henne. jag drömde om älskade pappa och om hatade robertsfors. jag drömde om alla dom som gjorde sitt värsta. hur kunde det vara så förutbestämt att vad jag än gjorde så var inget nog? inget rätt. är det ens möjligt att vända på ett mynt och aldrig få klave? jag gjorde allt för alla er, alla dom, och jag vet att ingen vet om det här men för första gången så berättar jag. dom dödade halva mig och jag förstår fortfarande inte, även om så många dagar passerat sen dess.
och trots alla dom minuterna som räknats och inte räknats, som ändå existerat, så känns det likadant när jag tänker på det. som för tio år sedan. jag vill vara så arg och spotta på dom men jag kan inte hitta det inom mig. ingenstans bakom den sociala rädslan som stigit. det finns helt enkelt inte och det känns så hopplöst. faktiskt.
jag vill inte vara samma tioåriga tjej som då. som grät och dunkade huvudet i väggen i hopp om att förstå mer en dag. nu är en dag. och jag har inte hittat ett svar än. det är något fel på mig och tydligen kommer det alltid att vara det. men jag fortsätter att försöka göra saker rätt. både på mitt sätt och andras sätt.
och jag fortsätter hoppas att när jag står i busskuren och väntar, precis som er, så tittar ni inte på mig på grund av något annat än väntan. väntan på att jag ska förstå nåt om mig som ni redan vet. och tro mig, jag vill också veta.
Kommentarer
Trackback