vi lever i en sjuk värld.

jag blir kräksjuk så fort jag tänker på det. hur är det ens möjligt? alla saknar dig i alla fall, det är något jag vet. och även om vi bara sågs några få gånger så gjorde du ett avtryck så fort. så lätt att känna igen mig i dig. så lätt att tycka om någon som sträcker ut handen sådär. och sen bara borta. som om dom hade rätt att ta vilket liv som helst..

kommer ihåg senast. satt ute, rökte, pratade. "du verkar vara en bra tjej ändå, fast jag är såhär jobbig och retas. jag är sån." du verkade också vara en bra kille ändå, fast du var sådär jobbig och retades. och så log du.

pelle, jag hoppas att du vilar nu. och alla ni som är kvar; ni finns i mina tankar. hela tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback