är du kvar?
mina cigaretter är slut.
i förrgår sa taxichauffören med ledsna ögon att jag måste sluta röka för det skadar så mycket. han hade rökt i arton år och det tjöt när han andades. klappade sig på bröstet och sa att han hade sånna riktiga problem. jag blev tårögd över all misär som fått plats i den lilla bilen. förvånad över att det finns människor som honom fortfarande. som bara vill väl. för det ville han, väl. pratade om hur mycket han ångrade sig nu och han ville inte att jag skulle göra det. att det mentala begäret alltid är större än det kroppsliga.
han sa att han skulle sluta röka den kvällen. eller dagen efter. jag sa att han skulle komma ihåg vårat samtal, tänka på vad han hade sagt till den lilla tjejen som bara rökt i åtta år. och så avslutade jag med lycka till. sen rökte jag inte på så länge. och nu är jag arg över att jag inte kan ta en cigarett.
nu är jag ännu argare över att jag ens vill ta en.