ramlar dåliga gatan fram.

 

 

it's in the water, baby, it's in the pills that bring you down
it's in the water, baby, it's in the pills that pick you up

down on my bended knees, i break the back of love for you.


jag tappar mig själv. nu ser jag det. hjälp. jag vill skrika men skriver istället.
gud, om jag hade trott att det skulle ge något så vore det här en sån gång, som jag hade vänt mig till något större än mig själv. ibland är det synd att jag inte bryr mig mer. men det är så mycket som är synd med dig.

HUR JAG FÖRKLARAR DET HÄR SÅ SANSAT. SOM OM ALLT BARA ÄR EN MELANKOLISK SÄNGLIGGANDE TRYGGHET. SOM OM ALLT SKULLE VARA ACCEPTABELT OCH ÄNDÅ GANSKA LUGNT. DET ÄR JU PRECIS DET DET INTE ÄR. DET ÄR JU PRECIS TVÄRTOM. DET ÄR SPRÄNGÄMNEN I SOLARPLEXUS OCH JAG GÖR SÅ ONT NÄR JAG SITTER OCH REPETERAR SOM I MANTRA MELLAN TÅRARNA DET SKA INTE VARA SÅHÄR. DET SKA JU INTE VARA SÅHÄR. JAG VILL INTE. DET SKA INTE VARA SÅHÄR. HUR JAG INTE HAR ORDEN ATT LÄGGA I ERA HUVUDEN. INGEN FÖRSTÅELSE NÅGONSTANS. JAG ÄR SÅ RÄDD FÖR ATT TAPPA ALLT JAG BYGGT UPP. JAG VET INTE VEM JAG ÄR LÄNGRE. ALLA VÄGGAR ÄR RIVNA. ÄR INTE SORG. DET ÄR ETT ANDETAG I HOPP OM ETT EXTRA. JÄVLA SVENSKA. INGENTING DUGER. DET SKA HELT ENKELT INTE VARA SÅHÄR OCH ÄVEN OM NI INTE HÖR MIG ELLER FÖRSTÅR MIG SÅ SPRÄNGS JAG ÄNDÅ. HELT UTAN NÅGONS HJÄLP.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback