INGENTING DUGER

det känns som att mitt skrivande har nått någon slags punkt. inte som i "här-tar-det-slut" eller så, men jag har hittat någonting i mig själv och i andra människor som har fått mitt mående att skjuta i höjden. om jag kunde sätta ord på det hade jag gjort det, men inte ens det känns speciellt nödvändigt. jag har förändrats och fått en annan synvinkel. åtminstone för stunden. och den stunden har varat ett tag nu (som ni kanske märkt på mina senaste inlägg), men det blir bara bättre och bättre.

så istället för att spendera tid på att skriva ner ord som förklarar eller beskriver så tar jag istället vara på den tid som jag faktiskt uppskattar. och dom människorna som gör mig till den jag är. jag slutar inte drivas framåt, snarare tvärtom. jag försöker mer än någonsin. och har ni tänkt på en sak? det kanske är så livet är. att man måste försöka hela tiden. och hur jobbigt det än låter eller hur mycket prestation som än dyker upp i huvudet nu, så tror inte jag att det handlar om det. jag tror att det handlar om att komma en punkt där man är medveten om att man måste jobba lite för att hålla huvudet uppe, men samtidigt vila i tanken på att det går. att man orkar.

och den punkten vet jag inte hur man hittar, jag tror att någon har puttat lite på mig och låtit mig snubbla över den röda tråden. i alla fall för tillfället.

iövrigt så har flytten blivit av och vi har inrett oss i vårat nya hem. jag har inte alls gjort mycket sen vi flyttade hit, ärligt talat så har jag inte tagit mig längre än den fem minuters promenad det tar att gå till affären. men ikväll ska jag träffa my och björn och möjligen några fler. det är på tiden att jag hittar på nånting. snart kommer patric tillbaks till stan också och då ska vi dricka fint kaffe och prata igen.

jag kommer tillbaka, när den här perioden är över och det börjar klia i fingrarna igen. tills vidare: regina spektor, mute math, håkan hellström, hot chip, the quietboy, ioseb, kate nash, anna ternheim och spandrillos håller musiken igång.