INGENTING DUGER

       inte ens dan före dopparedan.  idag är det tjugofjärde december och det innebär julafton för hela slanten. för två år sedan, kvällen innan julafton, pyntade jag och pappa granen medan mamma hade förberedelser i köket. jag var alltid tvungen att gå och lägga mig innan pappa hade gjort knäcken klar. vaknade alltid i hopp om en morgon-julklapp. fick alltid en. sen var det tv. tittade tillsammans med all släkt och kanske någon vän till all släkt. skrattade tillsammans. sen mat, som alla hade sett fram emot hela dagen. sen liten paus innan det bästa - julklappsutdelningen. människors glada ansikten överallt. hade man tur så snöade det utanför fönstret på samma gång. efter lite pappersplockning så åkte en del hem men familjen stannade kvar. jag skrattade tills jag grät med mina fyra älskade bröder på kvällen. varje år. spelade sällskapsspel med egna regler. härmade komiker. berättade hemliga saker som man aldrig sagt förr. sånt som att magnus kastat rutten svamp på hus. sånt, ni vet.

idag blev det ingen för tidig julklapp. inte igår heller. det är precis som att saker man älskar långsamt måste dras ifrån en så att det blir så tungt som möjligt. det här året klädde jag granen själv. på julaftonsförmiddagen. det var till och med jag som släpade in den i lägenheten. hela vägen med alla taggar som stack in i kläderna så tänkte jag "för pappa.. för pappa". om han inte kan vara här och klä den så ska jag minsann göra det åt honom. det gjorde jag. jag rättade till alla grenar precis som han brukade. hängde kulorna så precist som möjligt. vände och vred så att det blev jämnt. precis som han.

ingen snö är det heller. inte ens här uppe i norrland. nere i stockholm så kan jag gå med på att vara snöfri. men inte här. känns väldigt konstigt. utan pappa. utan snö. utan alla människor och tvtittandet. utan skratten. som vegetarian är jag till och med bannlyst (dock av mig själv) från 99% av maten på bordet. låser in mig i några sekunder för att sluta bita mig själv i läppen och släppa vågen av tårar som rasar ner på golvet.

kanske väldigt fult av mig. men jag citerar;
det gör ont när du inte är här, otroligt ont.


pappa du är den enda som kunnat rädda mina dagar helt. jag skulle behöva den räddningen nu. jag till och med rättade till grenarna som du brukade göra. det är, än idag, en så förfärligt brännande saknad som ligger över mig. det skulle varit du som bar granen. du som provsmakade skinkan och du, du du du, som satt mitt emot mig och hällde upp julmust i mitt glas. torka mina tårar.

är det tänkt att det ska komma något som ska vända hela min julafton? då får det gärna komma nu.