INGENTING DUGER

nu har jag inte skrivit här på flera år. har haft fullt upp. egentligen inte. när jag tänker efter så har jag praktiskt taget bara suttit innanför dörren precis som vanligt. men det känns som att jag gjort så mycket. produktiva jag. jag finns inte.

hemma från arvikafestivalen nu i alla fall. det var trevligt häng och fina människor att umgås med. jag orkar inte ens börja skriva på den negativa listan. känns dessutom onödigt. har istället diskat och försökt plocka i lägenheten halva dagen trots illamående. pluspoäng där.

ingenting förnyas. utom att jag försöker träna bort all överflödig vikt som dykt upp på sistone. det måste hjälpa.

det ösregnar. värdelöst väder. men jag är vaken, sminkad och på väg ut genom dörren ändå. ska möta björn och säga hej till julia på hennes jobb. jag har börjat ett helt nytt liv. det är så tydligt. nya människor och nya platser att besöka. nytt hem och ny känsla.

hur kan man vara så säker och så trygg när man på samma gång är obeskrivligt vilse? jag är trött på mina konstanta skepnader. men vad kan man göra.. absolut ingenting. jag vet ju det. så man får leva med sig själv.

jag behöver mer musik. mer att göra. det här går inte. alla tankar går i cirklar. och så saknar jag pappa. som fan..

jag är mitt egna fängelse. det är därför jag är nöjd var jag än är. inget spelar någon roll. det är därför jag kan börja om överallt och kalla alla platser för hemma. jag är inlåst i mitt egna fängelse. svårare än så är inte förklaringen. men betydligt svårare är det att förstå. att hantera. ta hand om.

jag mår bättre nu. jag tror att jag mår bättre. ni tror att jag mår bättre. ni vill att jag ska må bättre och ni märker ingen skillnad och därför gör jag det. mår bättre. för er. allting jag gör är för någon annans skull. annars kanske jag skulle såra någon. och det vet ju vi alla att ingen gillar. ingenting vackert biter. det kommer och går lika snabbt. jag mår mindre nu. därför är det bättre. det har uppstått en hejd. men jag vet inte om det är något tacksamt.

allting handlar om anpassning. om man kunde skriva upp sånt i meritlistor hade jag haft en milslång lista. och jag vet inte hur jag ändrar på mig. för visst är det så. hur man än vrider och vänder på det. det är jag som måste ändras på. om jag inte vill leva resten av mitt liv såhär. det vill jag inte. jag vill kunna skriva igen. jag vill vara nöjd med min musik. jag vill vila i vetskapen om att allting kommer lösa sig. jag vill kunna jobba och tjäna pengar. jag vill en massa saker.

jag är mitt egna fängelse. och för er skull så mår jag bättre. även om jag inte själv vet om det än.

jag är glad över att jag skrev "too easy"-texten. varje gång jag är såhär stressad, ledsen och arg över att man aldrig får andas mellan gångerna, så lyssnar jag och kommer fram till att allt kommer nog lösa sig ändå. för att jag aldrig varit en sån som ger upp. att kunna peppa sig själv. det är sånt man lär sig.

felicia kommer hit och hälsar på mig idag. vi ska promenera i solen, handla lite och umgås. kanske några öl på bakgården. vi får se. men hur som helst så kommer det att bli en bra dag. det har jag bestämt att det ska bli. det måste det bli. någon gång måste det ta slut på alla hinder. är det inte så? jag har aldrig märkt av något slut, men jag håller modet uppe.

på måndag åker jag till stockholm, flyttar ut möblerna och lådorna ur lägenheten på tisdag, sen psykolog på onsdagen, träffa elin på torsdag och åka hem efter det. mina pengar finns inte och utgifterna läggs på hög. och än värre; vilken stress. har hållit på att bli sjuk i över två veckor nu men jag sliter med medicinering och behandling för att slippa. hela tiden är det något. precis hela hela tiden. inget håller.

nej, rakt på sak: just nu känner jag bara för att bryta med väldigt, väldigt många av mina "vänner". mest för energisparandets skull. jag har hört att det ska vara bra för både miljön och människan. nu tänker jag mest på mig själv.

idag flyttar jag till göteborg för obestämd tid. just nu så vet jag inte alls om jag ska skriva hur konstigt och svårt det känns, eller om jag ska berätta alla anledningar till att det kommer bli ofattbart fantastiskt där. så jag lämnar er med konstaterandet; jag flyttar till göteborg idag och jag känner tyvärr ingenting än så länge. men richard kommer och möter mig på stationen och hjälper mig med väskor. så det ska bli bra.

för tusende gången: hejdå.

sista studiodagen idag. nu är allt klart utom en kontrabas. min skiva har skapats. men inte mixats. det kommer. och jag är så utmattad. slut. även om det varit en rolig process så har det krävt all energi och all tid. vilket jag inte har mycket av.

en sak till som krävt all energi är alla minnen som örjan drog upp igår. "om vi går tillbaka till när du växte upp.. hur kände du då?" och vips så var jag tillbaks till lilla lilla charlotta som inget hellre ville än att få veta vad det var för fel på henne. jag drömde om älskade pappa och om hatade robertsfors. jag drömde om alla dom som gjorde sitt värsta. hur kunde det vara så förutbestämt att vad jag än gjorde så var inget nog? inget rätt. är det ens möjligt att vända på ett mynt och aldrig få klave? jag gjorde allt för alla er, alla dom, och jag vet att ingen vet om det här men för första gången så berättar jag. dom dödade halva mig och jag förstår fortfarande inte, även om så många dagar passerat sen dess.

och trots alla dom minuterna som räknats och inte räknats, som ändå existerat, så känns det likadant när jag tänker på det. som för tio år sedan. jag vill vara så arg och spotta på dom men jag kan inte hitta det inom mig. ingenstans bakom den sociala rädslan som stigit. det finns helt enkelt inte och det känns så hopplöst. faktiskt.

jag vill inte vara samma tioåriga tjej som då. som grät och dunkade huvudet i väggen i hopp om att förstå mer en dag. nu är en dag. och jag har inte hittat ett svar än. det är något fel på mig och tydligen kommer det alltid att vara det. men jag fortsätter att försöka göra saker rätt. både på mitt sätt och andras sätt.

och jag fortsätter hoppas att när jag står i busskuren och väntar, precis som er, så tittar ni inte på mig på grund av något annat än väntan. väntan på att jag ska förstå nåt om mig som ni redan vet. och tro mig, jag vill också veta.

ibland står man stilla. hur mycket bättre man än mår. så står man bara helt och hållet stilla. och det är så tråkigt. rastlöst.

idag har jag träffat malin och gabriela. och känt ett sånt band. som att jag får vara så fel som jag är. för att det är okej och hur dumt det än låter att säga så så är dom faktiskt likadana som mig. på vissa områden. ibland gör det ont och ibland är det tryggt. idag var det tryggt, vilket behövdes för min del för jag är inte trygg längre.

vadå längre.. har jag någonsin varit? jo. det har jag. jo. det vet jag. men jag känner det inte någonstans. det enda jag känner nu är att jag alltid skriver samma meningar om och om igen för att förklara samma sak som tusen gånger innan men utvecklas inte ens lite. inte ens lite. man springer inte längre än man orkar.

ikväll kommer krek till stockholm och för en gångs skull ska vi lyckas ses. och jag ska göra mitt bästa för att ta hand om my också. det är målet med kvällen. egentligen är jag trött, hypokondrisk och gråtig idag. men det får vänta. vilket jag är glad över. ibland måste man vänta och jag får aldrig göra det. det bara tränger sig på när som helst och var som helst. som i förrgårnatt. har aldrig skämts så mycket som då. och nu vet två personer om det. mina ögon tåras av det. jag vill inte. vill aldrig. men hur många gånger har ni inte hört det här. precis som jag skrev innan. jag tar mig aldrig längre än mitt egna ordförråd som tyvärr inte heller växer.

kör över mig med en pansarvagn eller vad som helst för jag vill aldrig känna såhär igen.

kliva upp några minuter i sju, försöka intala sig själv om att man faktiskt inte är död och samtidigt le åt solskenet utanför fönstret. det gick oväntat bra idag. jag har ont i dom rödsprängda ögonen och borstade tänderna utan att tänka på att jag hade tänkt dricka kaffe innan jag gav mig ut i vida världen. ska modella igen. glamourfotning i studion. kan bli kul. om jag vaknar lite bättre. lite mer.

jens lekman sjunger för mig under tiden. och jag regnar under solsken. det som är naturens sätt att säga att det är okej att vara lite dubbel. väldigt kluven. att det faktiskt är möjligt och att det händer. jag är så glad och så lycklig rent ut sagt, men igår grät jag och idag är klumpen kvar i halsen. det är svårt att hänga med sig själv. ibland. oftast.

jag har sjukt ont i kroppen. precis som att sova på sten.
men ikväll blir det spelning på therese och mickes bröllopsfest vilket kommer bli hur roligt som helst, varesig man har ont eller inte. dans med patric och dennis hela natten lång och dessutom stå på scen. efter kvällen blir det att åka hem, ta bort lösögonfransarna och glittret och försöka sova några timmar innan torsdag. har saker att göra och fördriva dagen med. på fredag blir det grönan för första gången i mitt liv och det kommer vara hur fint som helst. det vet jag. med bra folk och bra väder kan det inte gå fel.

det fanns planer på att jag skulle lägga ner den här bloggen. har fortfarande några av dom kvar. eftersom i stort sett ingen läser och ingen kommenterar nånting hur mycket jag än skriver eller hur lite jag så skriver. som att det inte biter. det är tråkigt. men jag har ändå så svårt att sluta skriva. lite för mig själv och lite för er. jag fortsätter liksom hoppas att det utvecklar nånting i mig eller tar mig framåt. kanske inte alls. det känns inte. men man måste ju se saker positivt till och från. få lite omväxling. jag har blivit bättre på det. och varje morgon jag vaknar så lyser någon slags sol även om den riktiga inte skulle göra det.

nu blir det en kopp till med snabbkaffe och ett rep igen inför kvällen. jag vill känna mer än såhär. som tur är vet jag att det kommer med tiden. när jag sitter på tvärbanan kan jag nästan lova mig själv att allting kommer att vända. nu kör vi.

jag förstår inte varför jag fortsätter gå dit när jag ändå bryter ihop efter varje gång och är lika besviken som förra gången. ibland är jag bra dum. och trött. och förkyld. och oj oj oj vad synd det är om mig nu med all stress och huvudvärk. gnisslar tänder om natten under mardrömmarna bara för att göra det hela liiite värre. oj oj oj stackars mig.

nej, egentligen inte alls. men jag är trött på att vara ledsen och jag är för ledsen för att kunna vara trött. det hela tar ut sin rätt när jag vaknar åtta på morgonen utan anledning och inte ser något som fångar mitt intresse. inget löv och inga blommor som nyss slagit ut. jag hatar våren för att man borde vara glad. jag är inte glad.

vad spelar det för roll med vackert väder och vackra vårkänslor om man ändå inte känner det? om man ändå gråter på bussen hem och ändå har känslan av att titta på sig själv från en annan människas synvinkel? om man fortfarande saknar mer än andas och känner mer än sover. inget är lätt. när man ändå inte kan dela det, hur ska man då få det att stanna kvar? vilka minnen är sanna om ingen annan bekräftar dom?

jag vill känna glädjen utan gråten i halsen, kunna sitta på bussen utan paniken stigandes i bröstkorgen. det har inte alltid varit såhär och det kommer inte heller att fortsätta för alltid. men det spelar ingen roll för tillfället för när jag inte kan hindra mig själv från att tappa greppet flera gånger per dag så spelar ingenting roll.

samtidigt som det ligger en sån ren och brutalt ärlig kärlek kvar. som måste dö. men fortfarande lever och alltid kommer att leva. jag vill veta hur ni gör. ni som klarar det. för jag vet inte vilken del av mig som ska ta över. jag kan inte känna det men om jag skymtar något i horizonten så springer jag så fort jag kan.

jag måste sluta tänka. kommer ingenstans. och dethär ettriga, trasiga tonårshjärtat vägrar sluta slå för hårt. man blir bara äldre. det borde gå över.

just nu vill jag helst blåsa skallen av mig själv. då skulle jag inte tycka att allt var så jobbigt längre. om jag hade mer att bära hade jag inte varit så svag. men nu är jag det. och dåligt lokalsinne har jag också för jag hittar inte tillbaks till något positivt som fanns för inte så hemskt längesen.
allt går bara neråt och jag är så trött.

ett plus ett blir elva, du och jag funkar bra
inget stämmer när jag tänker, jag har fel på hjärnan.

midnatt råder, tyst det är i husen. vilket kan bero på att jag är den enda som fortfarande sitter uppe. kanske är jag dum som inte ens försöker när det gäller sömnen. har liksom slutat. som med mycket annat. så mycket annat.

rörigare än så här har jag aldrig varit. glad två sekunder, vill skrika nästa dag och timmarna däremellan vet jag ingenting alls. det finns ett trafikkaos i min hjärna. och varför försvinner det inte. det är min största fråga. min största önskan också för den delen. så vem som helst eller vad som helst - ta bort det.

jag behöver inte längre leta i mina tomrum för att hitta det här trasslet eller alla funderingar. dom ligger utanpå och längtar efter att få släppa och varje gång jag är ensam (läs ensam, inte själv) så blir jag lite tyngre i all denna vetskap om att det inte lättar någon gång.

visst. jag har sagt allt förut och alla ord är redan förbrukade. men jag är vek just nu och struntar i det. jag är vek just nu.

snart kommer ett längre inlägg. som jag kommer lägga tid på. men nu börjar sex and the city och stjäl min uppmärksamhet. efter detta blir det en kvällscigg. förmodligen ett telefonsamtal. sen, stirrandes upp i ett tak kommer jag fundera igenom alla dessa cirklar och korsningar jag inte än tänkt klart på. jag vill ta lättare steg, känna mig mindre tung.