INGENTING DUGER

god that was strange to see you again
introduced by a friend of a friend
smiled and said "yes i think we've met before"
in that instant it started to pour

this scar is a fleck on my porcelain skin
you tried to reach deep but you couldn't get in
and now you're outside me you see all the beauty
repent all your sin

it's nothing but time and a face that you'll lose
i chose to feel it and you couldn't choose
i'll write you a postcard, i'll send you the news
from the house down the road, from real love

det finns så många val som måste göras. beslut som måste fattas. och jag försöker. just nu ligger mest en tung väntan i hjärtat, resten får vänta. det kanske är en dålig taktik men den är min. jag försöker fortfarande organisera alla tankar, alla måsten och lägga allt i rätta fack. prioritera mera. går bara hemskt trögt nu.

jag saknar vilan.

himlen har ramlat ner på mig. vad gör man åt en sån sak?

jag är så hemskt hemskt hemskt ledsen. och om möjligt så är jag ännu mer utmattad. kan inte hjälpa det.

var hos min handläggare idag, satt för första gången med tårar i ögonen och hittade så gamla minnen som jag inte längre tänker på men som förändrat och format mig så mycket. jag hatar dom. men min handläggare är bra, hon försökte förstå och jag tror att hon lyckades till stor del. hon säger alltid "men det är väl inte så konstigt att du känner så?" och jag börjar förstå att hon och många andra har rätt i det. det är inte så konstigt att jag är konstig.

det finns massor att göra idag. jag väntar på patrik innan jag börjar packa, annars kommer det utbryta panik i mitt lilla hjärta när jag inser hur svårt jag har att hålla reda på allting. som alltid. har inte sovit mycket inatt heller, gör väl ingenting bättre. låg vaken och tänkte på kortsonet jag nu avverkat en liten del av. jag tänkte på annat också, jag var ledsen. sen drömde jag mardrömmar.

det är en så obeskrivlig tomhet som fortfarande ligger och halvt river. det blir så svårt att skriva nånting då. det får räcka såhär. inatt ses vi igen stockholm.

ingenting rör mig. inget berör mig. inte direkt så att det stör mig heller, men till och från så vill jag att det ska göra det. för då vet man att man lever. man ska inte leva såhär.

jag vill att orden ska ramla ut som dom gjorde förr. bara vräka ut och kräva sin plats som då. det här är bara en underlig tystnad som är långt ifrån önskad. hela jag är en underlig tystnad just nu, och jag vill lära mig att ta över igen. visa vem som bestämmer. men jag antar att det aldrig varit jag. aldrig på riktigt. bara i min önskevärld.

jag har blivit en robot.

fem dagar kvar till stockholmsresan. ska bli så fint. mysa med my, hälsa på björn och jimmy i nya kollektivet, kolla på patric och stinas nya lägenhet, repa, dricka chai för första gången på ett halvår, kolla malins nya boende, gå till simons jobb, promenera på söder, gå på peters spelning, gå ut med ck, sitta på rebeccas balkong, krama alla dom jag inte kramat på ett halvår. dricka kaffe förhoppningsvis. göra allt jag velat göra med alla dom jag velat träffa.

idag var första dagen på jag kommer inte ihåg hur länge, som jag var ute. spatserade på stan i höstkylan som jag alltid älskat. med en hand i ena handen och en latte i andra. kan inte bli bättre än så. köpte en myströja på monki, en ögonskugga på make up store och dust it på någon salong. så värt det. gick i ett par av dom nya skorna. kände att jag levde.

i övrigt så var det längesen jag känt mycket över huvud taget. har varit så överöst av sjukhussamtal, ont i kroppen, ledsenhet och sömnproblem att jag glömt bort mig själv. men det finns ljusa stunder också. dom börjar glimta till. molnen börjar spricka upp. och det är på tiden. jag gör kraftansträngingar. lucky me. jag har så svårt för att se till det positiva. har alltid varit så. förlåt för det. men jag försöker ändra mig.

nu har jag jagat soc i sammanlagt en månad. fått ett möte, åkt dit för att få veta att handledaren är sjuk.. fortsatt ringa, fortsatt kämpa och jaga något jag inte vet vad det egentligen kommer att betyda. tomma löften hit och dit. det tär mer än jag vågar erkänna eller berätta.

förutom det så är allt egentligen bra. bara tråkigt att det ska skada så mycket. utan pengar finns det så många hinder och jag behöver inte fler. jag föddes med så många hinder. fler än så många andra föds med. jag blev stark under åren, tror folk. men hur kommer det sig isåfall att jag fortfarande brottas lika ofta och lika hårdhänt som förr? har min styrka ökat i takt med hindren? jag förstår inte. gör man någonsin det?

det finns inget som beskriver. jag vill förklara för er allihopa hur trasig jag är. vilket sjunkande skepp ni inte ser. JAG VILL KUNNA SKRIKA HUR ONT DET GÖR NÄR ALLA SKA RINGA MEN INTE RINGER OCH INTE SKRIVER OCH INTE SÄGER VARFÖR NÄR JAG SITTER HÄR OCH HOPPAS. OCH HUR DUM JAG ÄR SOM HOPPAS PÅ NÅGOT ÖVER HUVUD TAGET LÄNGRE. JAG VILL BERÄTTA HUR MÅNGA GÅNGER JAG BLIR VÄCKT OM NÄTTERNA FÖR ATT JAG SKRIKER OCH SLÅSS MED ALL ÅNGEST SOM INTE SYNS I DAGSLJUS. men jag berättar inte sånt. så tack för mig.