INGENTING DUGER

det är en sån period. och ännu en dag inomhus. fastklistrad precis som att jag var tvingad att sitta här. det är jag ju inte. verkligen inte. och helt ärligt så vill jag inte heller. men ändå fastnar jag. som dagen innan och dagen innan det. och inatt hade jag sån ångest krypande i kroppen i timtal. till slut fick jag nog och när det väl gick över, efter många om och men någon gång runt tretiden tror jag, somnade jag så snabbt att jag inte kommer ihåg att jag ens lagt mig ner. det är en sån utmattning i mig som inte lägger sig hur mycket jag än kämpar.

*texten som fanns här är redigerad

men hur mycket jag än klagar så hittar jag något ljus ibland. och jag är så överdrivet glad för det ljuset.